Ashantiriket, del 2

Efter segern mot den engelska styrkan 1824 fortsatte Ashantiarmén mot kustområdet för att försöka erövra de många forten som britterna styrde. Ett tag var striden jämn, men britternas nya congreveraketer fick Ashantiarmén att dra sig tillbaka. 1831 drogs en officiell gräns mellan engelsmännens Guldkusten-koloni och Ashanti vid Prafloden och med några få undantag var freden intakt under de kommande 30 åren.

Det förändrades 1863 när Ashantisoldater korsade floden i jakt på en fånge som rymt, vilket resulterade i nya stridigheter utan klar vinnare.

1874 hade britterna fått nog. Med en ny styrka på flera tusen man marscherade de mot Ashanti, och lyckades överraska stora delar av Ashantiarmén i slaget vid Amoaful. Med större delen av motståndet ur vägen kunde de fortsätta mot Ashantihuvudstaden Kumasi, som de brände till marken, men inte innan de plundrade palatset på sina guldskatter, som vissa av dem fortfarande kan hittas på brittiska och amerikanska museum (en av dem syns på bilden ovan).

Britterna ställde också en rad krav för att gå med på att skona Ashantiledarna. De krävde bland annat drygt 1,5 ton guld i böter, att handelsvägarna skulle vara öppna och att de skulle hålla sig på ”sin” sida av floden.

1894 var britterna tillbaka i Ashanti. Oroade för att Frankrike och Tyskland skulle sno åt sig Ashantis välfyllda guldgruvor ”erbjöd” dem den västafrikanska staten brittiskt beskydd. När de tackade nej skickade britterna en ny samling soldater som 1896 tvingade Ashantikungen Prempeh I att signera ett avtal som gjorde att Ashanti blev ett brittiskt protektorat och alltså förlorade delar av sin självbestämmelse.

Ashantikungen Prempeh I.

Som en sista förolämpning landsförvisades Prempeh I och andra medlemmar av Ashantis ledarskap till Seychellerna. Men några år senare skulle ett ytterligare av britternas övertramp få ödesdigra konsekvenser.

Fortsättning i nästa inlägg.