Den oförglömlige Nat King Cole

Nathaniel Adams Coles föddes 1919 i Montgomery, Alabama. Som fyraåring flyttade han och hans familj till Chicago där hans pappa tog jobb som predikant inom baptistkyrkan. I samma ålder började hans mamma, en organist i kyrkan, lära honom att spela piano.

Redan som 15-åring hoppade Nathaniel av gymnasiet för att satsa på en musikkarriär. Tillsammans med sin storebror Eddie, en bassist, formade han en jazzgrupp. De släppte två singlar och var del av musikalen ”Shuffle Along” när den turnerade USA 1933.

Efter det sista turnéstoppet, i Los Angeles, beslöt sig Nathaniel för att stanna kvar i stan. Han började utmärka sig som jazzpianist på barer och nattklubbar och tog namnet Nat King Cole.

Som del av gruppen The King Cole Trio fick han en hit med singeln ”That Ain’t Right” som 1942 toppade Billboards Harlem Hit Parade-lista (föregångaren till det som kom att bli r’n’b-listan).

Nat King Cole började sjunga i allt större utsträckning och under resten av 40-talet spelade trion in flera låtar som blev hits. Han satsade senare på en solokarriär och hans mer poppiga sound gjorde att hans singlar togs sig in på mainstreamlistan. Hans många jullåtar – däribland ”The Christmas Song” och ”The First Noel” – blev klassiker som än idag får nytt liv kring december.

1952 års ”Unforgettable”, King Coles signaturlåt, placerade honom bredvid namn som Dean Martin och Frank Sinatra som USA:s främsta sångare. Han syntes i flera filmer och blev även den första svarta amerikanska mannen att leda ett tv-program, i och med 1956 års ”The Nat 'King' Cole Show” på NBC.

Frank Sinatra, Nat King Cole & Dean Martin.

Under King Coles mest framgångsrika år anklagades han ofta för att vara en sellout. Han kritiserades för att ha valt pop framför jazz och för hans uppträdanden inför segregerade, helvita, publiker.

Men han fick själv möta rasism. När han 1948 köpte ett hus i det vita Hancock Park-området i Los Angeles svarade Ku Klux Klan med att sätta upp ett brännande kors på hans gård.

Under flera av hans turnéer förvägrades han service på hotell och restauranger. Och under ett uppträdande i Birmingham, Alabama 1956, rusade flera KKK-affilierade män ur publiken upp på scen och attackerade honom. Totalt sex arresterades. Polisen rapporterade att den initiala planen var att så många som 150 vita män från Birmingham plus omnejd skulle delta i attacken, som skulle utmynna i kidnappning och eventuellt mord.

Nyhetsnotiser om attacken mot King Cole, från den öppet rasistiska Mississippi-tidningen The Courier-Journal.

Efter attacken uttryckte Nat King Cole förvåning över att ha varit en måltavla. ”I have not taken part in any protests”, sa han till reportrar. ”Nor have I joined an organization fighting segregation. Why should they attack me?”.

Uttalandet orsakade en ny våg av kritik från svarta amerikaner. Nat King Cole hade visserligen stöttat bussbojkotten i Montgomery ekonomiskt samt stämt flera hotell som vägrat servera honom, men hans kritiker var oövertygade. Medborgarrättsorganisationen NAACP:s Thurgood Marshall, som senare skulle bli USA:s första svarta domare i högsta domstolen, sa: ”All Cole needs to complete his role as an Uncle Tom is a banjo”.

Kritiken som Nat King Cole fick tärde på honom men gjorde honom mer politiskt aktiv. Han anslöt sig till de artister som bojkottade segregerade konsertlokaler och blev medlem i NAACP:s Detroitavdelning. 1964 tackades han personligen av Martin Luther King, Jr. för sitt engagemang i kampen.

Nat King Cole dog i lungcancer den 15 februari 1965, endast 45 år gammal. Han anses vara en av historiens främsta jazzpianister och hans omkring 50 miljoner sålda skivor gjorde honom till en av dåtidens största amerikanska stjärnor.

Läs mer: ”Nat King Cool” av The Globe and Mail (12 februari, 2005), ”Nat 'King' Cole attacked on stage” av The Guardian (12 april, 1956), ”All Shook Up: How Rock ’n’ Roll Changed America” av Glenn C. Altschuler (2003), ”Nat King Cole” av Daniel Mark Epstein (1999) och ”Unforgettable: The Life and Mystique of Nat King Cole” av Leslie Gourse (1991).