Griots – mer än bara musiker

I förra inlägget refererades berättelsen om prinsessan Yennenga, som via muntlig tradition har blivit legend i Burkina Faso.

I många delar av Afrika har muntlig tradition, alltså information som återberättas över generationerna, haft en avgörande roll i historieskrivningen. I många fall har skrifttradition saknats, vilket har satt ännu större vikt på den muntliga berättelsen.

De som har haft särskilt ansvar för att bevara och föra vidare den muntliga historieskrivningen i Västafrika kallas för griots eller jali/jeli. Ända sedan Malirikets tid på 1200-talet (se tidigare inlägg) har de haft rollen som historiker, poeter, lovsångare och musiker. Ofta är yrket ärftligt, och äldre familjemedlemmar är de som lär ut konsten till de yngre. Griots påminner en aning om så kallade skalder och barder som på vissa sätt hade liknande roller i Skandinavien och resten av Europa under vikinga- och medeltiden.

Griots har förekommit i hela Västafrika och finns kvar än idag, även om de numera generellt fokuserar på själva uppträdandet. I klippet ovan framträder den guineanska grioten Silo Bangoura med sin kora, ett traditionellt stränginstrument som påminner lite om en harpa eller luta.