Kongorikets uppgång & fall, del 2
Inledningsvis hade portugiserna bara ett par små handelsposter i det som idag är Angola och Kongo-Kinshasa. Men när en av de ledare som aspirerade på att vinna Kongorikets tron tog hjälp av Portugal för att besegra en rival (se förra inlägget) fick portugiserna som gentjänst tillåtelse att bosätta sig i regionen.
På mitten av 1570-talet grundade de staden Luanda, som snabbt blev en hubb för slavexporten, och den portugisiske kolonin Angola formades. Till en början kunde den europeiska kolonin och Kongoriket samexistera relativt friktionsfritt, men i takt med att Angola växte sig starkare, växte också portugisernas ambitioner.
År 1622 inledde Angola en serie invasioner av några av de semi-självständiga stadsstater som var under Kongos beskydd. Motivet var en kombination av att framtvinga nya handelsvägar och fånga in förrymda slavar. Kongo svarade med att förklara krig mot den portugisiska kolonin.
Kriget utkämpades över många år och med hjälp av Holland (som erbjöd sin flotta i utbyte mot slavar) kunde Kongo under lång tid stå emot Angola och vann flera strider mot portugiserna.
År 1655 led dock Kongo ett förödande nederlag under slaget vid Mbwila. 5000 soldater dödades och António I, kungen av Kongo, tillfångatogs tillsammans med två av sina söner och flera hundra medlemmar av adeln. Kungen halshöggs och många ur adeln förslavades och skickades till Brasilien och andra kolonier i Amerika. Hos några av dem skulle den rebelliska andan leva vidare (mer om det i ett annat inlägg).
Trots vinsten kunde Portugal inte koppla grepp om Kongo eftersom de var upptagna med andra krig mot mindre afrikanska kungadömen. Men utan ett tydligt ledarskap svaldes Kongo av kaos. Decennier av inbördeskrig mellan rivaliserande män skulle rasa ända tills en kvinna gjorde sitt bästa för att försöka ena landet. Mer om det i nästa inlägg.
Läs mer: ”The Art of War in Angola” (1988) och ”The Kingdom of Kongo and the Thirty Years’ War” (2016) av John K. Thornton.