Kolonialiseringen av Kongo & Kung Leopold II:s skräckvälde, del 2
Illustration föreställande Kung Leopold II, från den engelska satirtidningen Punch Magazine år 1906.
Den belgiske kungen Leopold II var Berlinkonferensens stora vinnare och gick därifrån som ensam härskare över den massiva Kongoregionen (se förra inlägget). USA blev det första landet att erkänna hans koloni: Fristaten Kongo.
Europeiska mastodonter som Frankrike och England gick också med på att låta Leopold II styra, delvis för att man hellre såg att området hamnade hos kungen av lilla Belgien, än att det skulle gå till en rivaliserande stormakt.
Att regera denna väldiga region var dock svårt och under de första åren blödde kolonin pengar. Leopold II svarade med att genomföra en rad radikala åtgärder.
Han började med att förstatliga nästintill all mark, vilket innebar att allt som skördades från den ansågs tillhöra staten. Detta tog död på mycket av konkurrensen och invånarna kunde endast sälja sina produkter till staten, som köpte dem till ett billigt pris.
Leopold II:s främsta syfte var att berika sig själv. Tidigare hade elfenben varit en av de viktigaste exportvarorna, men västvärldens växande bil- och cykelindustri gjorde nästa steg uppenbart. För i Fristaten Kongo var växten landolphia owariensis utbredd. Från den kunde gummi framställas.
Kongolesiska tvångsarbetare.
På 1890-talet introducerades därför ett system som definierade arbete som en slags skatt. I praktiken gjorde det Kongos alla invånare till tvångsarbetare. Alla skulle bege sig in i djungeln för att samla gummi. Privata företag fick i uppdrag att överse produktionen. Utan regelverk fanns det inget som skyddade arbetarna. Under livsfarliga och slavlika förhållanden tvingades de samla så mycket gummi som möjligt, i ett oändligt projekt för att ständigt maximera vinsten.
Själva utvinningsprocessen var ofta primitiv. Tvångsarbetarna gjorde små hål i växtens långa rankor och smetade in sina kroppar med den trögflytande vätskan som rann ut. Denna stelnade därefter till ett slags vax som senare kunde skrapas av och samlas upp under smärtsamma former – det finns vittnesmål om att skinn och hår ofta följde med.
I början av 1900-talet skulle det gå upp för världen precis hur fasansfullt Leopold II:s styre var. Mer om det i nästa inlägg.
Läs mer: Läs mer: "The Scramble for Africa" av Thomas Pakenham (1991), "King Leopold's Ghost: A Story of Greed, Terror, and Heroism in Colonial Africa" av Adam Hochschild (1998), ”The Congo from Leopold to Kabila” av Georges Nzongola-Ntalaja (2002), ”How Europe Underdeveloped Africa” av Walter Rodney (1972).