Mansa Musa & det väldiga Maliriket, del 3

När Mansa Musa återvände från sin flådiga pilgrimsfärd till Mecka år 1326 (se föregående inlägg), gjorde han det med ett nytt mål: att förvandla Maliriket till ett av den muslimska världens främsta centrum.

Islam var redan väletablerat i kungadömet och handeln med grannationer och länderna i Nordafrika gjorde att de välbesökta marknaderna genererade pengar som aldrig förr. Men Mansa Musa ville även göra Mali till ett muslimskt lärosäte.

Runt om i landet lät han därför bygga mängder av moskéer, och under hans ledning växte Sankorémoskén till en madrassa (typ, universitet) som kunde ta emot över 20 000 studenter och lockade besökare från resten av Afrika och Mellanöstern. Det sägs att Sankoréuniversitet hade mellan 400 000 och 700 000 manuskript, vilket gjorde det till den Afrikas största samling av böcker sedan biblioteket i Alexandria förstördes i Egypten över 1300 år tidigare.

Fransmannen Rene-Auguste Caillies porträttering av Timbuktu år 1828 – han var historiens andra europé att nå staden.

Flera hundra år efter Mansa Musas död var Timbuktu en mytomspunnen plats, och ryktena om stadens väldiga rikedomar fick européerna att reagera: ända in på 1800-talet sponsrade Storbritannien och Frankrike expeditioner till ”Afrikas Eldorado.”

Vissa menar till och med att viljan att nå Timbuktu sjövägen (vilket inte går, men det visste man inte då), och på så sätt kringgå den farliga vägen genom Sahara, var en av många anledningar till att Storbritannien började utforskade den västafrikanska kusten på 1500-talet.

Missa inte tidigare delar i serien om Maliriket:
Del 1.
Del 2.

Läs mer: ”In Search of Sunjata: The Mande Oral Epic as History, Literature and Performance” av Ralph Austen (1999), ”Peoples and Empires of West Africa; West Africa in History, 1000-1800” av George Stride & Carolina Ifeka (1971) samt ” Sundiata: An Epic of Old Mali” av Djibril Tamsir Niane (2007).