Kompensation för slaveriet, ”40 acres and a mule” och löftet som sveks

Sedan åtminstone 1860-talet har svarta amerikaner hoppats på ”reparations”, alltså kompensation för slaveriet. Tanken är inte befängd. Vid slaveriets avskaffande betalade både franska och svenska staten stora summor till sina slavägande medborgare som kompensation för förlusten av ”egendom”.

Storbritannien betalade omkring tjugo miljoner pund till slavägare i sina kolonier. Pengarna utgjorde 40%  av landets dåtida nationella budget och sista delen av skulden betalades ut först 2015. Mottagarna inkluderade förfäderna till prominenta familjer som använde pengarna till att investera i industrier, företag, fastigheter och politiska karriärer. 

I januari 1865, under det amerikanska inbördeskriget, hade en nordstatsgeneral möte med tjugo afroamerikanska pastorer i Georgia. På frågan om vad de ansåg att den svarta befolkningen behövde svarade de: ”land”.

Ett par dagar senare slog generalen fast att en kustremsa på 400 000 acres i South Carolina, Georgia och Florida skulle fördelas mellan frigjorda slavar. Varje landområde skulle som mest vara 40 acres och i ett tillägg beordrade Sherman armén att låna ut mulor för att underlätta arbetet. Lincoln stöttade beslutet och uttrycket ”40 acres and a mule” gav hopp till svarta amerikaner att de äntligen skulle få en ärlig chans. 

Men i april 1865 mördades Lincoln. Andrew Johnson, hans ersättare, var välvilligt inställd till söderns slavägare och drog tillbaka ”forty acres and a mule”-beslutet. Tusentals frigjorda svarta hade redan hunnit inrätta sig på sina nya marker, men landområdena konfiskerades och returnerades till de tidigare ägarna. I vissa fall användes armén för att vräka den svarta befolkningen.

Eftersom afroamerikaner inte kompenserades för sina hundratals år i slaveri inledde de sin period i frihet på minus. Inom alla områden – från inkomst och utbildning till ägande och tillgång till sjukvård – låg de efter. I södern introducerades från 1870-talet Jim Crow-lagar som fastställde segregeringen juridiskt medan svarta i norr och väst motarbetades på mer subtila sätt. Det krävdes en medborgarrättsrörelse av historisk omfattning innan de allra värsta orättvisorna började suddas ut.