Byggandet av Panamakanalen, del 3
Lunch för de västindiska arbetarna som tillhörde den lägre silverkategorin. De fick äta utomhus, det fanns inga sittplatser och maten var av låg kvalitet. Fotot kommer från ”Panama Canal Collection, 1846-1923” av Aurin Bugbee Nichols och Tirzah Lamson Nichols, tillgänglig vid Linda Hall Library i Kansas City.
Arbetarna som anslöt till Panamakanalenprojektet – som till stor del utgjordes av människor från Karibien, framförallt Barbados – hade blivit lovade bra löner och flera förmåner. Istället blev de indelade i ett A- och B-lag baserat på deras etnicitet och utsatta för omfattande segregation (se förra inlägget).
Matsalen som tillhörde medlemmar av guldkategorin, i princip enbart vita amerikaner och nordeuropéer. De fick äta inomhus, hade sittplatser och fick mat av bättre kvalitet. Fotot kommer från ”Panama Canal Collection, 1846-1923”.
Samtidigt var arbetet med att gräva och spränga fram kanalen fortsatt livsfarligt. Översvämningar och jordskrev var vanligt förekommande, mängder av människor avled i tropiska sjukdomar och desto fler förlorade armar och ben i arbetsplatsolyckor. Nära 6000 arbetare dog under den amerikanska fasen av kanalbygget. Tillsammans med arbetarna som dog under den tidigare Frankrike-ledda fasen landar den slutgiltiga siffran på över 25 000 liv.
Bostäder tillhörande arbetare i guldkategorin. Fotot kommer från ”Panama Canal Collection, 1846-1923”.
Sovsalen tillhörande arbetare i silverkategorin. Fotot kommer från ”Panama Canal Collection, 1846-1923”.
När de, trots alla motgångar, lyckades färdigställa kanalen år 1914 valde en stor andel av de västindiska arbetarna att stanna kvar i Panama. Många hade tagit med sina familjer till landet under kanalbygget, familjer som nu hunnit stadga sig. Och tanken på att återvända till deras koloniserade hemländer – där exploaterande arbetssystem rådde – lockade knappast.
Karta föreställande Panama Canal Zone, som amerikanerna styrde över under bygget och där de införde det segregerande guld- och silversystemet. Zonen var under amerikansk kontroll ända fram till 1979. Men som bekant vill Donald Trump nu ha tillbaka kanalen. Fotot kommer från ”Panama Canal Collection, 1846-1923”.
Tillsammans med afrikanerna som skeppats till Panama redan under det transatlantiska slaveriet kom dessa västindier att utgöra den afro-panamanska gruppen – ett folk som haft stor inverkan på landets kultur, från sport och politik till mat och musik.
Afro-panamaner utför en traditionell dans i Portobello i april 2015.
Exempelvis tog de västindiska arbetarna med sig musik som senare innebar att Panama blev födelseplatsen för reggaeton – genren som de senaste åren toppat listor världen runt via artister som exempelvis Bad Bunny.
Panamakanalen lyfts idag ofta fram som ett exempel på magnifik amerikansk ingenjörskonst. Och det är klart att det är. Men när Donald Trump gjort att det nu stormar om kanalen är det på sin plats att även minnas de arbetare som med livet som insats gjorde den möjlig.
Läs mer: "Employment in Barbados" av G. E. Cumper i Social and Economic Studies (vol. 8, nr. 2, 1959), ”Negroes in the Building of the Panama Canal" av Gustave Anguizola i Phylon (vol. 29, nr. 4, 1968), "Prize possession: The United States and the Panama Canal, 1903-1979" av John Major (1993), ”The Panama Canal – The African American Experience" av Patrice C. Brown i Federal Records and African American History (vol. 29, nr. 2, 1997), ”The Barbados-Panama Connection Revisited: 2004 Lectures Commemorating Migration from Barbados to Panama 1904-1914” av Velma Newton, Kathleen Drayton och Woodville K. Marshall (redaktörer) (2014), "Why the Construction of the Panama Canal Was So Difficult—and Deadly" av Christopher Klein för History.com (25 oktober, 2021) och ”Black Laborers on the Panama Canal” av Lia T. Bascomb för Picturing Black History (14 september 2023).