Byggandet av Panamakanalen, del 2

Trots att det transatlantiska slaveriet hade upphört flera decennier tidigare var många svarta i de före detta slavsamhällena fortfarande kvar i slaveriliknande arbetsförhållanden i början på 1900-talet.

På det Storbritannien-styrda Barbados förekom exempelvis ett system kallat ”located labor”, vilket innebar att stora delar av befolkningen var tvungen att jobba på markägarnas plantager för låga löner. De som inte producerade tillräckligt kunde vräkas från sina bostäder. Det var en stor anledningen till att många nappade på chansen att istället ansluta till det jättelika Panamakanalenprojektet när det drog igång i amerikansk regi 1904 (se förra inlägget). Även kvinnor åkte, vissa för att följa med sina män, andra för att jobba som kockar, tvätterskor och hembiträden.

Två jamaicanska arbetare under den Frankrike-ledda första fasen av kanalbygget.

Som del av avtalet med Panama hade USA fått tillåtelse att administrera ett åtta kilometer långt område på vardera sida om den tilltänkta kanalen. Här upprättades Panama Canal Zone, komplett med skolor, sjukhus, boenden och restauranger.

Men trots löften om bra husrum och löner möttes de ditresta arbetarna av en djupgående segregation. Genom hela kanalzonen inrättade amerikanerna ett guld- och silversystem. Officiellt skulle uppdelningen baseras på arbetarnas kvalifikationer – de med viktigast färdigheter skulle tillhöra guldkategorin och få högre löner, bättre boenden och betald semester.

Delar av Panamakanalen 1913, året innan färdigställandet

Men i själva verket grundade sig särskiljningen i ras. Med ytterst få undantag utgjordes guldkategorin av vita amerikaner och nordeuropéer, medan silvern bestod av främst västindier och en mindre grupp sydeuropéer och människor från den så kallade tredje världen. Även många svarta amerikaner som genom sitt arbete som exempelvis ingenjörer inledningsvis kvalificerade sig för den högre kategorin flyttades med tiden till den lägre.

Silverarbetarna fick genomgående det sämsta av allt – överfulla klassrum, dåligt utrustade sjukhus och hus utan bekvämligheter. De fick handla under begränsade tider i butikerna, förbjöds från att upprätta fackföreningar och hotades med polis om de strejkade. Restauranger, biografer, kollektivtrafik och offentliga toaletter var segregerade – kanalzonen liknade en miniatyrversion av den amerikanska södern.

Arbetare i efterdyningarna av ett jordskred 1913.

Samtidigt var arbetet med att gräva och spränga fram kanalen fortsatt livsfarligt. Översvämningar och jordskrev var vanligt förekommande, mängder av människor avled i tropiska sjukdomar och desto fler förlorade armar och ben i arbetsplatsolyckor. Nära 6000 arbetare dog under den amerikanska fasen av kanalbygget.

Utmaningarna till trots lyckades de färdigställa kanalen år 1914. Och de västindier som av olika anledningar stannade kvar i Panama skulle få stor inverkan på landets kultur. Mer om det i nästa inlägg.

Läs mer: "Employment in Barbados" av G. E. Cumper i Social and Economic Studies (vol. 8, nr. 2, 1959), ”Negroes in the Building of the Panama Canal" av Gustave Anguizola i Phylon (vol. 29, nr. 4, 1968), "Prize possession: The United States and the Panama Canal, 1903-1979" av John Major (1993), ”The Panama Canal – The African American Experience" av Patrice C. Brown i Federal Records and African American History (vol. 29, nr. 2, 1997), ”The Barbados-Panama Connection Revisited: 2004 Lectures Commemorating Migration from Barbados to Panama 1904-1914” av Velma Newton, Kathleen Drayton och Woodville K. Marshall (redaktörer) (2014), "Why the Construction of the Panama Canal Was So Difficult—and Deadly" av Christopher Klein för History.com (25 oktober, 2021) och ”Black Laborers on the Panama Canal” av Lia T. Bascomb för Picturing Black History (14 september 2023).