Historisk NBA-strejk till följd av skjutningen av Jacob Blake

”Shut up and dribble.” Det var i februari 2018 som den konservativa programledaren Laura Ingraham hävde ur sig de orden på det Fox News-sända programmet The Ingraham Angle. Inslaget var ett svar på en ESPN-intervju som NBA-stjärnan LeBron James gjort ett par dagar tidigare. En intervju där han bland annat öppnade upp om när han sommaren 2017 fick n-ordet sprayat på sin ytterdörr och kritiserade president Donald Trump för att inte bry sig om folket.

I sin välbekanta raljerande ton frågade sig Ingraham varför NBA-spelare måste ”run their mouth”, hånade Lebron James grammatik och uppmanade alla inte lyssna på politiska åsikter från någon som får hundratals miljoner dollar i lön för att studsa en boll. Hennes huvudpoäng? LeBron James borde hålla käften och dribbla. Vara tyst och underhålla oss.

Om Ingraham upprördes så av en ESPN-intervju är det snudd på omöjligt att tänka sig hur hon reagerar på veckans utveckling i NBA. Minuter innan onsdagens slutspelsmatch mellan favorittippade Milwaukee Bucks och Orlando Magic var beräknad att starta, var Bucks spelare fortfarande i omklädningsrummet. En stund senare lämnade även Orlando Magic planen. Kort därefter kom rapporter om att lagen valt att strejka matchen, samtidigt som tv-kanalerna visade en tom basketplan och förvirrade funktionärer.

Bakgrunden till strejken är polisens senaste uppmärksammade skjutning av en obeväpnad svart amerikan. Händelsen ägde rum söndagen den 23 augusti i Kenosha, Wisconsin – ungefär sex mil söder om Milwaukee. Detaljerna är grumliga men tidiga uppgifter gör gällande att offret, 29-åriga Jacob Blake, hade stoppat ett bråk när han av oklara anledningar mötte polisen. Ett videoklipp visar hur Blake är på väg mot sin bil när polisen skjuter honom sju gånger i ryggen. I bilen satt hans tre söner: tre, fem och åtta år gamla. Blake överlevde mirakulöst men är förlamad från midjan och nedåt och vårdas på sjukhus.

Nittio- och nollnolltalets NBA präglades, med några få undantag, av spelare som fokuserade på att bygga sina kommersiella varumärken. Politiska ställningstaganden hörde därför till ovanligheten. Men sedan tiotalet har ligan fått rykte om sig som USA:s mest progressiva. 2012 poserade Miami Heat i luvtröjor i protest mot mordet på Trayvon Martin, och 2014 blev affärsmannen och miljardären Donald Sterling av med sitt Los Angeles Clippers sedan han fångats på band med att uttrycka sig rasistiskt om svarta.

Men veckans strejk är den första i NBA sedan 1961. Då var det vissa Boston Celtics-spelare som vägrade delta i en match i Kentucky eftersom Bill Russell, en av lagets svarta spelare, inte tillåtits sitta inomhus på en restaurang i stan.

Milwaukee Bucks och Orlando Magics historiska aktion har skapat svallvågor. Fyra ytterligare NBA-lag valde att avstå sina matcher, och strejken har hittills spridits till WNBA, Major League Soccer och den amerikanska baseboll-ligan. Även japansk-haitiska tennisspelaren Naomi Osaka drog sig ur sin semifinalsmatch i Western & Southern Open i protest. NBA-spelarna för diskussioner med varandra, samtal som kommer att fortsätta, men ännu finns inget gemensamt beslut om vad de kräver för att upphäva strejken.

Vissa har pratat om att de olika lagens rika och mäktiga ägare måste utöva sitt inflytande för att driva igenom politisk reform, andra vill se att polisen hålls ansvarig. Några av ligans största spelare, som LeBron James och Kawhi Leonard, sägs vara villiga att ställa in hela säsongen om de inte ser tydliga tecken på förändring.

Den 11 mars orsakade coronapandemin ett stopp av NBA-säsongen. Den 30 juli återupptogs den, efter mycket möda och den logistiska mardrömmen med att få 22 lag att spela – och leva – i en isolerad bubbla i Orlando, Florida. Den coronasäkrade säsongen, som setts som ett föredöme, riskerar nu att bli en oerhört dyr affär för ligan om strejkerna fortsätter.

NBA har hittills varit medgörlig för spelarnas vilja att ta ställning. Sedan omstarten pryds basketplanen med orden ”Black Lives Matter” och baksidan av matchlinnena med politiska budskap. Men det är uppenbart att spelarna nu vill se mer än bara symbolhandlingar.

Tiden för att hålla käften och dribbla är definitivt förbi.

Denna text publicerades ursprungligen i DN.