Mary Seacole – Krimkrigets räddare i nöden, del 3

Omslaget till Mary Seacoles självbiografi.

I samband med Krimkrigets slut tvingades Mary Seacole (se förra inlägget) rea ut sina sista varor och återvände till London urfattig. Hon försattes i konkurs strax därefter.

1857 släppte hon ”Wonderful Adventures of Mrs. Seacole in Many Lands”, den första självbiografin publicerad av en svart kvinna i Storbritannien, och när hennes finansiella problem omnämndes av brittisk press startades en fond som många britter donerade pengar till.

Trots att fonden gjorde att hon kunde ha tak över huvudet repade hon sig aldrig efter de kostnader hon hade dragit på sig av att vara en moralhöjande kraft för soldaterna i Krimkriget. Hon flyttade runt i både England och Jamaica innan hon dog 1881, 76 år gammal.

Trots hennes bedrifter under kriget gjorde henne till något av en kändis, försvann hon snabbt från allmänhetens medvetande efter hennes död. I mer än 100 år var hon i stort sett bortglömd i England innan hon på sjuttiotalet ”återupptäcktes”.

Seacoles staty i London.

På nollnolltalet ökade intresset för hennes liv och det hon åstadkom, och Seacole förekom på frimärken, sjukhusbyggnader och avdelningar uppkallades efter henne, en staty restes vid St. Thomas Hospital i centrala London 2016 och hennes självbiografi blev obligatorisk läsning i skolorna. 

Men den nya uppmärksamheten väckte också kritiker, som menade att hennes bedrifter inte alls var så imponerande och omtalades på bekostnad av Florence Nightingales. 

Mer om det i nästa inlägg.