Mordet på George Floyd och protesterna mot polisvåldet, del 2

Denna text publicerades från början i Aftonbladet, den 30 maj 2020.

I fredags greps slutligen Derek Chauvin, polismannen som i måndags, via ett knä i nacken, tog livet av den handfängslade George Floyd och avfyrade startskottet för demonstrationerna i Minneapolis.

De inledningsvis fredliga protesterna har blivit allt våldsammare och nu spridits till ett tjugotal amerikanska städer.

Oavsett vad man tycker om kravallerna är den väldiga ilskan enkel att förklara. Brottet Floyd misstänktes för var att ha använt en förfalskad 20-dollarssedel. Ytterligare klipp från gripandet har cirkulerat och ställer det bortom all tvivel att Floyd inte var aggressiv. Lägg dessutom till vetskapen om att George Floyd inte är en isolerad händelse, utan del av ett större problem där obeväpnade svarta amerikaner i alarmerande hög utsträckning dödas av polisen.

Svarta har i USA omgärdats av stereotyper sedan slaveriet. Vissa av dem – att de är lata, sexuellt lössläppta eller mer intresserade av att ha kul än intellektuellt tänkande – lever kvar än i dag och förekommer världen över, även i Sverige. Men kanske är den skadligaste stereotypen av dem alla den om att svarta, framför allt män, till sin natur är farliga. Det är därför George Zimmerman ansåg sig ha rätten att följa efter, och slutligen mörda, 17-åriga Trayvon Martin år 2012. Det är därför polismannen som sköt ihjäl den obeväpnade 18-åringen Michael Brown år 2014 beskrev den unga mannen som ”en demon”. Eller tre av de fyra poliser åtalade för den sadistiska misshandeln av Rodney King år 1991 hävdade att de var livrädda.

Och det är därför föräldrar i många av USA:s svarta hem har samtal om polisen med sina söner och döttrar från ung ålder. Redan som sjuåring kan man få höra att man ska hålla sig borta, att polisen inte vill en väl, att man i samtal med polis måste göra allt i sin makt för att inte framstå som hotfull. Det hela är inte olikt sättet samhället lägger ansvaret på kvinnor för att undvika sexuella övergrepp. Men istället för uppmaningar om att inte ha kort kjol, att inte gå på dåligt upplysta gator, att inte bli för full, är det uppmaningar om att prata med en ljusare röst, ha ett leende på läpparna, inte ha händerna i fickan.

Mordet på George Floyd är det ultimata beviset på att det i slutändan inte spelar någon roll. Kan en bakbunden man som inte gör motstånd dödas mitt på dagen framför filmande vittnen, är alla svarta – oavsett skuld och uppförande – ett potentiellt offer för polisvåld.

Chauvins gripande väcker frågor om varför protesterna fortsätter. Svaret är komplicerat. Dels har amerikaner inte tagit till gatorna enbart för Floyds skull, utan för resten av de som dödats av polisen. Dels är Chauvin åtalad för ”third-degree murder”, en mordkategori exklusiv för Florida, Pennsylvania och Minnesota, samt ”second-degree manslaughter”. De båda brotten har en lägre straffskala med maximala straff på 25 respektive 10 år.

En tredje aspekt är att obduktionens preliminära resultat visat att George Floyd led av kranskärlssjukdom och högt blodtryck. Enligt obduktionen var dödsorsaken en kombination av Floyds underliggande hälsoproblem, sättet han greps på samt potentiella berusningsmedel han hade i kroppen. Denna beskrivning lämnar stort utrymme för tolkning och dörren öppen för ett frikännande av Chauvin.

Är det någonting svarta amerikaner har tvingats lära sig är det att fällande
domar hör till ovanligheten. George Zimmerman gick fri. Polisen som sköt ihjäl Michael Brown gick fri. Poliserna som åtalades för misshandeln av Rodney King gick alla fria.

Tills vi vet om Chauvin döms kommer USA att hålla andan.