Mordet på George Floyd och protesterna mot polisvåldet, del 3

Denna text publicerades från början i DN, den 1 juni 2020.

Brunswick, Georgia, den 23 februari 2020. Ahmaud Arbery, 25, avrättas av två vita män, den ena en ex-polis, under en joggingtur. Först när en video av händelsen når sociala medier grips männen. Det har då hunnit bli maj och 74 dagar har passerat sedan mordet.

Det kommer att skrivas böcker om den gångna veckan i USA. Sedan i tisdags, en dag efter att polisen haft ihjäl den 46-åriga George Floyd, har Minneapolis präglats av först plakat och högljudd frustration, sedan av plundrade butiker, förkolnade byggnader och blodiga ansikten. Protesterna, de flesta fredliga men vissa våldsamma, har nu spridits till minst 40 amerikanska städer över 20 stater.

Videoklippet som sporrade demonstrationerna och som visade George Floyds sista andetag har etsat sig fast på näthinnor världen över: hans bakbundna händer och medgörliga kropp, hans vädjan för sitt liv och rop efter sin bortgångna mamma, knäet som trots det pressas mot hans nacke under nästan nio minuter.

Louisville, Kentucky, den 13 mars 2020. Akutsjukvårdaren Breonna Taylor, 26, väcks av att polisen slår in hennes lägenhetsdörr på jakt efter en droggömma. Hennes pojkvän skjuter ett skott mot dörren i tron att de är utsatta för ett inbrott. Polisen svarar med en serie skottsalvor. Åtta kulor träffar Taylor som avlider på plats. Inga droger hittas.

Breonna Taylor. Foto: USA TODAY Network.

Trots att Floyds död var det som utlöste vreden ska fallet inte förstås som en enskild händelse. Bara under 2019 sköts 1004 personer ihjäl av polisen i USA. Den siffran inkluderar inte personer som George Floyd, som dödades på andra sätt. Andra siffror, som den framtagen av den amerikanska vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences i augusti 2019, vittnar om att svarta män löper två och en halv gånger så hög risk som vita att dödas av polisen. Dessutom grips svarta oftare och döms till hårdare straff. Rasprofilering och det utbredda polisvåldet är alltså inga upplevda problem, de har stöd i empirin. Men det är inte bara själva dödandet som upprör, utan faktumet att de ansvariga tenderar att få lindriga, eller helt undslipper, straff.

En annan faktor till ilskan i Minneapolis är metropolen i sig. Minneapolis och dess tvillingstad Saint Paul hamnar ofta i topp på listan över amerikanska städer med högst levnadsstandard. Men för städernas icke-vita invånare är verkligheten en annan. Minnesota-Saint Paul tillhör de amerikanska storstadsområden med sämst etnisk jämställdhet vad gäller utbildningsnivå, inkomst, kvalitet på boende och arbetslöshet.

New York, den 17 juli 2014. Eric Garner brottas ned av en grupp poliser efter misstanke om att ha sålt illegala cigaretter. En av poliserna tar ett stryptag på honom. Garner upprepar ”I can’t breathe” elva gånger innan han avlider. Polismannen slipper åtal.

De fördömanden av demonstrationerna som har strömmat in har hittills haft obefintlig effekt. Kanske är ilskan för stor. Kanske är minnet för färskt av NFL-spelaren Colin Kaepernicks knäböjning under nationalsången – en fredlig och symbolisk protest som även den möttes av massiv kritik.

Cleveland, Ohio, den 22 november 2014. Tamir Rice, 12, leker med en soft air gun i en park. Ett vittne ringer polisen, men påpekar att vapnet antagligen är en replika. Två sekunder efter att polisen anlänt till platsen skjuts pojken i bröstet. Dagen efter avlider han. Poliserna går fria.

Viss tilltro sattes till att gripandet av Derek Chauvin, polisen som pressade sitt knä mot George Floyd, skulle lugna demonstranterna. Men trots att han greps i fredags har protesterna fortsatt. Och ny information som sipprar ut – att Chauvin hade 18 tidigare formella klagomål emot sig, att den första obduktionen av Floyd hävdade att underliggande hälsoproblem kan ha legat bakom hans död, att Chauvin åtalas för ”mord av tredje graden” i stället för ”mord av första” – blir som bensin på elden.

Oakland, Kalifornien den 1 januari 2009. Oscar Grant, 22, grips efter ett tunnelbanebråk och pressas ned med ansiktet mot perrongen. Ena polisen trycker knäet i hans nacke medan den andra försöker handfängsla honom. Plötsligt ställer sig en av poliserna upp, tar fram sin pistol och skjuter Grant i ryggen. 22-åringen dör sju timmar senare. Polisen döms för dråp och friges efter elva månader.

Men för all kritik demonstranterna mottar har polisen haft en stor roll i det eskalerande våldet. Påeldade av Donald Trumps tweets (vem kan glömma fredagens ”when the looting starts, the shooting starts”) har polisen gått över flera gränser. Sociala medier översvämmas just nu av videoklipp på demonstranter som körs över av polisbilar, reportrar som arresteras och vanliga åskådare som sprayas med tårgas eller attackeras med gummikulor.

New York, den 4 februari 1999. Gatuförsäljaren Amadou Diallo, 23, är på väg in i sin lägenhet när fyra civilklädda poliser stannar honom. Diallo fiskar upp plånboken för att ta fram sitt ID-kort. Poliserna avfyrar då 41 skott, varav 19 träffar Diallo. Med hänvisning till att de trodde att han tog fram ett vapen frias poliserna i rätten.

Att svarta amerikaner protesterar för sina rättigheter är inget nytt. Vi såg det i Baltimore år 2015 och Ferguson 2014, Los Angeles 1992 och Watts 1968. Men den här gången är det massmediala intresset om möjligt ännu större och allt fler, ur alla möjliga etniska grupper, är övertygade om att något konkret måste göras.

Kanske är det ett tecken på att en förändring trots allt är möjlig.

Att fängsla de ansvariga poliserna är det naturliga första steget. Men de underliggande problemen är många: systematisk diskriminering, synen på svarta som farliga, segregation, en poliskår som till varje pris håller varandra om ryggen. Det vi ser nu är bara symtomet på den sjukdom som är rasism och ekonomisk ojämlikhet. Åtgärdas inte det kommer upphörandet av dessa demonstrationer endast innebära en halvtidsvila. Och det blir en tidsfråga tills nästa polisorsakade död – och nästa våg av protester – inträffar.