Quilombo dos Palmares & könsrollerna
Men jag tycker dessa partier, av historikern Mary Karasch, är extra intressanta. Hon skriver att samhället fungerade kommunitariskt. Att ägandet var begränsat, att familjer fick mark under förutsättning att de gav överskottet till gruppen och att allt till stor del tillhörda alla:
”Tillsammans bearbetade de åkrarna, sådde fröna och skördade frukterna. Eftersom jorden var så bördig kunde de skörda majs två gånger varje år. Deras arbetsdag omfattade sex timmar, från gryning till lunch, i motsats till tolv till arton timmar på kustplantagerna. I slutet av skörden kalasade de och dansade i en vecka. Deras arbete var inte tillägnat Europas sockerkonsumenter utan till deras familjer. De skördade matgrödor – det vill säga majs, bönor, kassava, sockerrör och sötpotatis. Eventuellt överskott sparades i ett lager beläget i centrum av staden till förmån för macambon – dess hövdingar och krigare, dess barn, gamla och sjuka. De avsatte också ett överskott för nödsituationer, särskilt torka och externa attacker. Ytterligare livsmedel utbyttes med närliggande plantager mot tillverkade föremål som de inte kunde producera själva.”
Karasch skriver även om förhållandet mellan män och kvinnor i samhället. På många sätt var det raka motsatsen till hur livet såg ut i de koloniala kuststäderna, sannolikt ett resultat av könsfördelningen och att det i Palmares konstant fanns fler män än kvinnor:
”Män utgjorde arbetskraften, kvinnor var de som organiserade och övervakade arbetet som familjens överhuvud. Varje kvinna kunde ha så många som fyra eller fem makar som arbetade för henne och deras hushåll.”
Läs mer: Kapitlet ”Zumbi of Palmares: Challenging the Portuguese Colonial Order”, publicerad i antologin The Human Tradition in Colonial Latin America av redaktören Kenneth J. Andrien (2002).