Den humanitära katastrofen i Demokratiska republiken Kongo, del 2

Kongolesisk regeringssoldat håller upp sin motståndares avhuggna testiklar och hand i november 2008. Foto av Alvaro Ybarra Zavala. Jag har censurerat bilden här för den känns lite väl grov för den här sajten, men den är bara en googling bort för den som vill se.

Trots 2002 års fredsfördrag har våldet fortsatt i Demokratiska republiken Kongo, främst i de östra delarna. Anledningen är oerhört komplex. Etniska konflikter, strävan efter regional makt, usel infrastruktur, korruption, skyhög arbetslöshet och faktumet att staten inte har kontroll över det enorma landet är alla bidragande faktorer.

Dessutom förekommer över hundra beväpnade milis- och rebellgrupper i landet – vissa småskaliga och lokala, andra stora, välorganiserade och internationellt finansierade. Två av de största är Allied Democratic Forces (ADF), en islamistisk grupp med påstådda kopplingar till IS, samt M23 som har återuppstått efter att ha besegrats 2013.

Barn letar efter guld i gruvan D3 i Kamituga Kivu i östra Kongo. Foto av Moses Sawasawa för Fondation Carmignac i mars 2021..

Men utvinnande av Kongos stora naturtillgångar är fortfarande en avgörande anledning till det utspridda våldet. Redan under Andra Kongokriget (1998-2003) plundrade Rwanda/Uganda samt diverse rebelledare landet på råvaror. Under den perioden sköt Rwanda och Ugandas koltanexporter i höjden trots att länderna själva har små koltanreserver.

Guldgruvor i södra Kivu i mars 2021. Foto av Moses Sawasawa för Fondation Carmignac.

Detta fortsätter än idag, även om det är de olika rebellgrupperna som står för plundringen och, via mellanhänder, smugglar råvarorna till utländska företag. Den illegala försäljningen möjliggör milisernas fortsatta krigande. (Det ska dock sägas att vissa av grupperna, som M23, har nära band till Rwanda, så det mesta pekar på att andra stater fortfarande är involverade). Förutom koltan, som används i bland annat laptops, mobiler och spelkonsoler, plundras även guld, kassiterit och andra råvaror.

Laurent Nkunda i november 2008. Han var den dåvarande ledaren för rebellgruppen National Congress for People's Defence. Foto av Alvaro Ybarra Zavala.

Död regeringssoldat framför en grupp flyktingar. Foto av Alvaro Ybarra Zavala.

FN:s fredsbevarande styrkor evakuerar civila från byn Blukwa i nordöstra Kongo efter en massaker i juni 2019. Foto av Dieudonné Dirole för Foundation Carmignac.

Trots en stor fredsbevarande FN-styrka har kidnappningar, våldtäkter, barnsoldater, massakrer och attacker mot flyktingförläggningar varit vanligt förekommande. Räknat från det Första Kongokriget 1996 till dagens pågående konflikt har upp till 6 miljoner kongoleser mist livet, vilket gör detta till världens överlägset dödligaste konflikt sedan Andra världskriget. Upp till 7 miljoner människor befinner sig på flykt i dagsläget.


Läs mer: ”The Congo: From Leopold to Kabila: A People’s History” av Georges Nzongola-Ntalaja (2002), ”The History of Congo” av Ch. Didier Gondola (2002), ”The African Stakes of the Congo War” av John F. Clark (redaktör) (2004), ”The State of Africa: A History of the Continent Since Independence” av Martin Meredith (2005), ”The Congo Wars: Conflict, Myth and Reality” av Thomas Turner (2007) och ”Congo: The Epic History of a People by David Van Reybrouck” (2010), "New Insights on Congo's Islamist Rebels" av Daniel Fahey för The Washington Post (19 februari, 2015), "Congo’s Gold Curse Continues" av Moses Sawasawa för Congo in Conversation (5 maj, 2021), ”Tshisekedi calls out Kagame on the M23 militia" av Africa Confidential (7 juli, 2022), "Revived M23 rebellion worsens DR Congo’s security troubles" av Claude Sengenya & Patricia Huon för The New Humanitarian (7 juli, 2022).