Saint-Barthélemy & Sveriges andra försök att ge sig in i den transatlantiska slavhandeln, del 1

Oljemålning som föreställer Saint-Barthélemy. Finns på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

De senaste åren har den 9 oktober 1847 blivit känt som datumet då det svenska slaveriet avskaffades i praktiken genom friköpandet av de sista 595 förslavade afrikanerna. Men vad är bakgrunden till att Sverige överhuvudtaget hade slavar att köpa fria?

Slaveri avskaffades i Sverige redan år 1335, men från mitten på 1600-talet bedrev Sverige slavhandel utanför landets gränser, med bas i den nybildade kolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana.

I jämförelse med det transatlantiska slaveriets storspelare som England, Spanien, Nederländerna, Frankrike och Portugal stod Sverige för en bråkdel av handeln. Men det berodde inte på att Sverige såg det som moraliskt förkastligt, utan på att konkurrensen var för hård. År 1658 förlorades exempelvis Cabo Corso till Danmark och trots att Sverige återtog kontrollen två år senare, gjorde en nederländsk erövring att Sverige tvingades lämna kolonin för gott 1663.

Över hundra år senare gjordes ett nytt försök att bilda en koloni. Denna gång på den lilla karibiska ön Saint-Barthélemy. Ön hade kolonialiserats av Frankrike år 1648, men 1784 gick fransmännen med på att låta Sverige ta över styret i utbyte mot nederlagsrättigheter i Göteborg.

Karta föreställande Saint-Barthélemy år 1801. Originalet hittas i John Carter Brown Library på Brown University i Providence, Rhode Island.

Då Saint-Barthélemy till stor del saknade naturtillgångar och bördig jord som lämpade sig för plantage, togs beslutet att göra ön till en frihamn. I en tid då det amerikanska frihetskriget precis avslutats och nya sjöslag var att vänta hade den här sortens neutrala handelshubbar stor potential att bli lukrativa.

När köpet gick igenom bodde 739 personer på ön. Ungefär en tredjedel var förslavade svarta, resten bestod av fria vita, framförallt fransmän.

Slavhandeln sågs som en självklar del av kolonins fortsatta affärer. I 1790 års tulltaxa slogs det fast att det var avgiftsfritt att föra in slavar till ön: "Fri införsel och handel af svarta slafvar eller så kallade nya ne**r från Africa förunnas alla nationer utan att erlägga någon avgift vid utlossandet.” Men en tull togs ut vid exporten av slavarna. I ett försök att stimulera den svenska slavhandeln betalades bara halva tullavgiften om slavarna importerats av svenska fartyg. Under de efterföljande åren ökade Saint-Barthélemys befolkning explosionsartat. Mer om det i nästa inlägg.

Läs mer: ”När Sveriges kulle bli kolonialmakt” av Hans Norman för Populär Historia (2001), ”Sveriges slavhistoria avslöjad” av svt.se (2013), ”Paradisön var svenskt slavcentrum” av Arbetet Väst (den 18 december 1976), ”Ön som Sverige sålde” av Bengt Sjögren (1966), "Svensk handel med slavar 1784-1847 – Varför infördes och avskaffades slaveriet på den svenska kolonin S:t Barthélemy" av Martin Schibbye (2007).