Saint-Barthélemy & Sveriges andra försök att ge sig in i den transatlantiska slavhandeln, del 2

En Gustav Ekerman utannonserar en slavauktion i lokaltidningen The Report of St. Bartholomew, den 30 december 1816. Auktioner var den vanligaste försäljningsmetoden av slavar på Saint-Barthélemy. Originalfoto hittas på Uppsala universitetsbibliotek.

När Sverige tog över styret av Saint-Barthélemy bodde 739 personer på ön, omkring en tredjedel var förslavade svarta, resten fria vita.

Kort efter att de första svenskarna anlänt – först handelsmän, sedan tjänstemän och ett litet förband soldater – identifierades en vik i öns västra delar som en lämplig plats att bygga en stad runt. Både de fria vita och slavbefolkningen rekryterades för att anlägga en hamn och bygga nya hus och vägar. Staden döptes till Gustavia, efter den dåvarande svenska kungen Gustav III.

Statusen som frihamn lockade mängder av människor till Gustavia, särskilt efter utbrottet av de Franska revolutionskrigen år 1792. Flera europeiska stormakter, tillsammans med deras karibiska kolonier, drogs då in i en mångårig militär konflikt, vilket gjorde att en större del av den västindiska handeln började gå igenom det neutrala Saint-Barthélemy. År 1800 hade Gustavia vuxit till 5000 invånare och blev därmed en av de folkrikaste städerna inom det svenska riket.

Situationen för Saint-Barthélemys slavar förbättrades inte efter Sveriges övertagande. 1787 infördes ”Code Noir”, som delade upp befolkningen i tre delar: vita, fria kulörta (svarta som tilläts äga land men inte hade politisk makt) och slavar. Lagstiftningen var med några få justeringar en kopia av en fransk förlaga och sanktionerades av Högsta domstolen i Stockholm. Samtidigt fortsatte nya västafrikaner att importeras för att säljas som slavar.

Eftersom slavarna inte tilläts äga något och redan var frihetsberövade var böter, straffarbete och fängelse uteslutet som straffmetod. Istället föredrogs kroppsbestraffning. Den vanligaste metoden var rapp med den så kallade ”n***rpiskan”. Offret, med ansiktet mot market, spändes då upp mellan fyra pålar för att motta piskrappen med ryggen. Var offret en gravid kvinna grävdes en grop i marken där magen fick plats, för att ”skydda” barnet.

Men även brännmärkning, halsjärn och dödsstraff förekom. Det var även vanligt för öns vita män att ha svarta kvinnor som konkubiner. De mixade barn som sedan föddes blev slavar till sina fäder. Kulörtas frihet var villkorad och de riskerade att åter försslavas vid åtal för allvarliga brott, såsom att härbärgera slavar.

Efter en inledande period av lönsamhet skulle utvecklingar på världsarenan dock vända Saint-Barthélemys framtidsutsikter. Mer om det i nästa inlägg.

Läs mer: ”Det kungliga svenska slaveriet” av Göran Skytte (1985), ”Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1796” av Ingegerd Hildebrand (1951), ”32 piskrapp vid quatre piquets. Svensk rättvisa och slavlagar på Saint Barthélemy” av Fredrik Thomasson (2012), ”När Sveriges kulle bli kolonialmakt” av Hans Norman för Populär Historia (2001), ”Sveriges slavhistoria avslöjad” av svt.se (2013), ”Paradisön var svenskt slavcentrum” av Arbetet Väst (den 18 december 1976), ”Ön som Sverige sålde” av Bengt Sjögren (1966), "Svensk handel med slavar 1784-1847 – Varför infördes och avskaffades slaveriet på den svenska kolonin S:t Barhélemy" av Martin Schibbye (2007), Vandringsutställningen "En dunkel historia" på Sjöhistoriska museet i Stockholm (2014).