Andra Kongokriget, del 1
Karta som visar hur Andra Kongokriget såg ut hösten 1998. Till höger ser ni de Rwanda/Uganda/Burundi-stödda rebellernas framfart, till vänster ser ni området som togs över rwandiska trupperna som flugit dit. DRC:s allierade Sudan och Angola syns i mörkblått i nord och syd.
Rwanda och Uganda hade varit avgörande för att föra Laurent-Désiré Kabila till makten i Demokratiska republiken Kongo (DRC) våren 1997. Nu ville de få valuta för pengarna.
Länderna ville dels ha Kabilas hjälp med att förgöra hutuextremisterna ansvariga för folkmordet i Rwanda och som nu gömde sig i östra Kongo. Men ännu viktigare var att få kontroll över Kongos östra delar, som är så otroligt rika på naturtillgångar.
De första månaderna efter Kabilas övertagande gick samarbetet an. Men sommaren 1998 brakade alliansen samman (se förra inlägget). I augusti gick en ny rebellgrupp, Rally for Congolese Democracy (RCD), till attack och inledde därmed det Andra Kongokriget.
Rebellerna utgjordes av en bred skara – från före detta Mobutu-bundsförvanter till personer som tidigare varit allierade med Kabila men som han av olika anledningar gjort sig ovän med. Gruppen dominerades av tutsier, men Uganda och framförallt Rwanda stöttade och finansierade upproret.
Inga-1, en del av en serie vattenkraftverk vid de väldiga Ingafallen, som rebellerna tog kontroll över i krigets inledning.
I östra DRC föll stad efter stad till rebellerna. Rwanda flög till och med trupper till västra DRC för att öppna en till front. Tusentals kongolesiska regeringssoldater bytte sida och slöt upp med upprorsmakarna. Huvudstaden Kinshasa omringades och Kabilas styre såg ut att omkullkastas på rekordtid.
Allt mer desperat sökte sig Kabila till hutuextremisterna. I radioframträdanden hetsade han allmänheten till att angripa tutsier. På sina håll följde mord och fängslanden.
Laurent-Désiré Kabila, president av Demokratiska republiken Kongo, med Robert Mugabe, president av Zimbabwe. Foto av Odd Andersen.
Men det som räddade Kabila var att Angola och Zimbabwe gav sig in i konflikten på hans sida. Snart fick Kabila även stöd från Tchad och Namibia medan Burundi allierade sig med Rwanda/Uganda och rebellerna. Vad som hade kunnat bli ett snabbt störtande av Kabila utvecklades nu till ett segdraget och sällsynt förödande krig.
Olika anledningar bidrog till att länderna gav sig in i kriget: rädsla för rebeller som använde det instabila DRC som en bas, en vilja att utöka sitt inflytande i regionen, en förhoppning om att säkra fördelaktiga handelsavtal, etc.
Men den största anledningen var det som dolde sig under marken: Kongos oerhörda naturtillgångar. Medan miljontals civila föll offer blev den skamlösa plundringen allt mer omfattande.
(Mer i nästa inlägg.)
Läs mer: ”When Victims Become Killers: Colonialism, Nativism, and the Genocide in Rwanda” av Mahmood Mamdani (2001), ”The Congo: From Leopold to Kabila: A People’s History” av Georges Nzongola-Ntalaja (2002), ”The History of Congo” av Ch. Didier Gondola (2002), ”The African Stakes of the Congo War” av John F. Clark (redaktör) (2004), ”The State of Africa: A History of the Continent Since Independence” av Martin Meredith (2005), ”The Congo Wars: Conflict, Myth and Reality” av Thomas Turner (2007), "Kagame’s Hidden War in the Congo" av Howard W. French i The New York Review of Books (24 september, 2009) och ”Congo: The Epic History of a People by David Van Reybrouck” (2010).