Andra Kongokriget, del 2 — Svart historia

Laurent-Désiré Kabila kom till makten i Demokratiska republiken Kongo tack vare stöd från Rwanda/Uganda. Men på bara ett år gjorde han sig ovän med sina utländska sponsorer samt Kongos befolkning, som besviket tittade på medan han svek sina löften.

När Andra Kongokriget bröt ut sommaren 1998 (se förra inlägget) hoppades anfallarna, precis som i det första kriget, på att erövra landet snabbt. Men Kongos stora naturtillgångar gjorde Kabila attraktiv att alliera sig med.

Länder som Zimbabwe, Angola, Tchad och Namibia kom till Kabilas undsättning, och som ersättning gav han dem kontrollen över vitala delar av Kongos industrier. Exempelvis fick Angola inflytande över Kongos petroleum- och diamantproduktion medan Zimbabwe fick ta över en del av ett statligt gruvföretag.

Karta som visar de inblandade länderna i Andra Kongokriget (1998-2003). Vissa deltog militärt, andra stöttade enbart logistiskt och politiskt.

I östra Kongo plundrade Rwanda/Uganda samt olika miliser landet på koltan, guld, diamanter, kaffe och allt av värde de kom över. Samtidigt som Kongos befolkning dödades i massor blev det uppenbart att kriget, för vissa, var enormt lukrativt (mer om detta i kommande inlägg).

I takt med att kriget fortsatte blev det mer oöverskådligt. Rebellgrupper förökades och splittrades, allierade vände varandra ryggen och gammal osämja mellan folkgrupper urartade i blodbad. Våldet nådde ofattbara nivåer. Massakrer, tortyr, våldtäkter, fördrivningar och svält blev vardag. Miljontals människor dog eller dödades, ytterligare miljoner drevs på flykt.

Sommaren 1999 skrev de inblandade staterna på ett avtal om eldupphör, men det bröts inom kort av alla parter. FN-soldaterna som stationerats i landet hade ingen chans att hålla ordning.

I början på 2001 var Kabila isolerad och paranoid. Han började misstänka att de kadagos (barnsoldater), som han länge förlitat sig på, planerade en kupp. Den 15 januari lät han därför avrätta 47 av dem.

Dagen efter kom en av Kabilas unga livvakter in till presidentkontoret. En före detta kadago. Han lutade sig fram mot Kabila som för att säga något till honom och sköt sedan ihjäl honom.

Mot förmodan var det Kabilas son som till slut skulle få till fredsfördraget.

(Mer i nästa inlägg)

Läs mer: ”The Congo: From Leopold to Kabila: A People’s History” av Georges Nzongola-Ntalaja (2002), ”The History of Congo” av Ch. Didier Gondola (2002), ”The African Stakes of the Congo War” av John F. Clark (redaktör) (2004), ”The State of Africa: A History of the Continent Since Independence” av Martin Meredith (2005), ”The Congo Wars: Conflict, Myth and Reality” av Thomas Turner (2007) och ”Congo: The Epic History of a People by David Van Reybrouck” (2010).