Andra Kongokriget, del 3

Joseph Kabila med sin far Laurent-Désiré Kabila.

Efter mordet på Laurent-Désiré Kabila, presidenten av Demokratiska republiken Kongo (DRK), i januari 2001, började hans anhängare diskutera en efterträdare. Förhandlingarna var utdragna men till slut föll valet på Kabilas son, Joseph.

Joseph Kabila var ett förvånande val. Det fanns många frågetecken kring honom, inte ens hans födelseort eller exakta ålder var fastställd. Han saknade dessutom politisk erfarenhet och beskrevs som blyg och anspråkslös. Det spekulerades i att han inte skulle bli mer än en nickedocka åt hans fars gamla partikamrater.

En ung Joseph Kabila.

Men innan Joseph blev president hade han tjänat som vice överbefälhavare för armén och överbefälhavare för landstyrkorna. Han hade alltså militärens stöd, vilket var av stort värde. Han visade sig också vara överraskande handlingskraftig.

Kabila drog tillbaka sin fars beslut att bannlysa andra politiska partier och inledde fördjupade samtal med det kongolesiska civilsamhället. Sakta med säkert kom de många krigande parterna överens om en de-eskalering.

Rwanda/Uganda, som i en FN-rapport från 2001 anklagats för att illegalt ha exploaterat Kongo på koltan, guld och andra naturtillgångar, och vars krigslycka nu vänt, gick med på att dra sig ur. I utbyte skulle Kongo en gång för alla upplösa och avväpna hutuextremisterna ansvariga för folkmordet i Rwanda och som gömt sig i östra Kongo sedan dess.

Paul Kagame (till vänster), president av Rwanda. Joseph Kabila (till höger), president av Demokratiska republiken Kongo. I mitten syns sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki. Bilden togs under fredsförhandlingarna i Pretoria, Sydafrika i juli 2002.

Sommaren 2002 skrevs officiella fredsavtal på. Året efter tog en interimsregering över med Joseph Kabila som president. Den skulle, efter förseningar och flera motgångar, leda Kongo till val 2006 – de första (någorlunda) fria valen på över 40 år.

Det nästan fem år långa kriget hade varit oerhört förödande. Mer än tre miljoner människor hade dött, majoriteten av svält och sjukdomar. Ytterligare miljoner hade tvingats på flykt. Det sexuella våldet hade varit otroligt utbrett. De överlevande lämnades att, med djupa sår och paralyserande trauman, försöka bygga upp sina samhällen igen.

Men trots fredsfördraget och att västra Kongo stabiliserades skulle våldet fortsätta i öst. Mer än guld och koppar skulle det bli andra mineraler, avgörande för 2000-talets teknikboom, som skulle göda förödelsen.

(Mer i nästa inlägg.)


Läs mer: ”The Congo: From Leopold to Kabila: A People’s History” av Georges Nzongola-Ntalaja (2002), ”The History of Congo” av Ch. Didier Gondola (2002), ”The African Stakes of the Congo War” av John F. Clark (redaktör) (2004), ”The State of Africa: A History of the Continent Since Independence” av Martin Meredith (2005), ”The Congo Wars: Conflict, Myth and Reality” av Thomas Turner (2007) och ”Congo: The Epic History of a People by David Van Reybrouck” (2010).